Lisa 36 år – Min jobbresa

Uppsägningen?

Att bli uppsagd är alltid jobbigt. Jag intalade mig länge att jag inte brydde mig, att jag ändå ville sluta. Trots det var det tufft när det väl blev uttalat. Känslan av att ”inte behövas” var svårast att hantera. Dessutom hade informationen kring uppsägningen varit väldigt bristfällig. In i det sista visste vi anställda inte vad som skulle hända, även om vi anade hur det skulle sluta. Att lägga locket på är det absolut sämsta när man ska skära ner i en organisation.

I samband med uppsägningen gick jag på föräldraledighet och det gjorde att jag kunde förtränga det faktum att jag var utan jobb. Men när jag väl började tänka på det, vällde den över mig med stor kraft. Jag upplevde att jag hade ett enormt behov av att prata om mitt tidigare jobb, mig själv, min situation och om hela min yrkeskarriär. Det kändes som om jag stod vid ett vägskäl och för att komma vidare behövde jag hjälp.

Tidsaspekten

Tiden från mitt första ”spadtag” i jobbsökardjungeln, tills att jag hade ett jobb, kändes oändligt lång. Det kändes som om jag hade gått utan jobb i flera år, trots att det egentligen handlade om ca sex månader. Jag var otroligt otålig och ville helst att saker och ting skulle hända på en gång. Det var här nånstans jag började förstå att jobbsökandet var en process och att det krävdes mycket arbete av mig.

Jobbsökarstrategier

När jag började söka jobb var jag föräldraledig, vilket innebar att jag mest passade på att arbeta med jobbsökandet när barnet sov på dagen. På kvällarna var jag alldeles för trött. Jag märkte snabbt att det var svårare än jag trott att hinna med jobbsökandet med två små barn omkring mig. Min man och jag bestämde att han skulle vara hemma under några vårmånader så att jag kunde satsa på mitt jobbsökande.

Jag räknade snabbt ut att jag behövde lämna hemmet för att vara så effektiv som möjligt, och inte riskera att hålla på med annat hemma istället. Jag kollade med mitt kontaktnät om någon hade tips på en arbetsplats. Till slut hittade jag en god vän och granne som erbjöd mig sin lägenhet (!) dagtid. Det var en perfekt lösning och varje morgon när min man lämnade barnen till förskolan gick jag till mitt ”kontor”. Jag loggade in på datorn och satte på kaffe. Jag klädde till och med upp mig ibland när jag skulle ringa samtal till arbetsgivare. Allt detta gjorde att jag kände mig mer professionell och det gav mig en känsla av struktur och mening.

Eftersom dagarna blev rätt ensamma var jag noga med att regelbundet boka in jobbrelaterade luncher med mina kontakter. Det gav mig energi och inspiration. Parallellt med allt detta satte jag ett hemligt datum för mig själv. Ett datum för när jag skulle börja mitt nya jobb. Detta berättade jag inte för någon, men jag återvände ständigt till det i tankarna och då brukade jag även visualisera hur det kändes när jag fick mitt positiva jobbesked.

Bollplank och stöd från andra

Jag kom i kontakt med en outplacementkonsult och det var otroligt skönt att få sortera mina tankar och bli lyssnad på. Det absolut bästa var att jag fick ”läxor”. Det kunde vara uppgifter som jag skulle fylla i om mig själv, samtal jag skulle ringa och mycket mer. Jag visste att vi  skulle gå igenom uppgifterna när vi sågs och ville självklart ha något att redovisa då, vilket gjorde att jag tog mig an dem på ett helt annat sätt, än om jag hade kommit på dem själv. Särskilt de svårare delarna, som att göra intervjuer med potentiella arbetsgivare, kan jag
erkänna att jag aldrig hade vågat göra om det inte var för att det förväntades av mig.

Jag fick som uppgift att göra en tidsplan, med delmål och vad som behövde göras för att nå dit. Jag blev uppmuntrad att fira när jag nådde delmålen, vilket var ett bra tips för att inte deppa ihop helt. Jag fick lära mig vikten av att använda mig av mitt kontaktnät och att odla nya kontakter. För att inte prata om detta med att förutsättningslöst ringa upp intressanta organisationer och ställa frågor för att se om arbetsplatsen var något för mig.

När det gäller folk omkring mig så fick jag ständigt frågan hur många annonser jag svarat på. Det här verkar vara en allmän syn på jobbsökande som delas av många, det vill säga att man skickar in sitt CV i förbifarten när man ser en trevlig annons och så småningom har man ett jobb. Jag måste erkänna att jag själv tänkte så innan jag hamnade i denna situation. För dem som får jobb på detta sött säger jag bara grattis. Det räckte tyvärr inte för mig.

Eftersom jag inte hade hittat tillräckligt många annonser att svara på så berättade jag för istället för folk om luncher jag ätit med intressanta personer och samtal jag ringt till potentiella arbetsplatser. Jag upplevde en viss skepsis kring det här tillvägagångssättet, särskilt från dem som stod mig närmast. Det gjorde att jag under en period även själv började tvivla på min strategi.

Jag lärde mig snabbt vilka jag skulle prata jobbsökande med och vilka jag inte skulle ta upp det med. Som jobbsökande är man utsatt för mycket press och det är viktigt att omge sig med positiva människor, annars är det lätt att hänt att man blir alldeles sänkt av all negativitet. Folk kan ha mycket åsikter om både det ena och andra och det är viktigt att välja vilka man vill lyssna på och vad man vill ta till sig.

Sådant som påverkat mina möjligheter i jobbsökarprocessen

Att behöva vara mellan två jobb är psykiskt påfrestande. Det är som att åka berg- och dalbana känslomässigt. Jag pendlade mellan att känna mig stark och kompetent. Ena dagen kunde jag tänka att ”nu ska jag kavla upp ärmarna” och få ett toppenjobb. Och tänk alla lyckliga därute som ska få ta del av min fantastiska kompetens. För att nästa dag sitta uppkrupen i soffan hulkandes med tanken att nu är det kört, jag kommer aldrig mer att få ett jobb.

Jag behövde jobba mycket med mitt självförtroende under den här tiden, eftersom det är lätt att förlora det när man inte känner sig behövd. Det som gjorde min situation extra jobbig var att jag hade två små barn. Den yngsta hade inte ens skolats in på dagis. När man har små barn är man ofta trött. När man har haft några sömnlösa nätter är man inte bara trött, utan även uppgiven och allmänt orkeslös. Det är förstås inte den bästa förutsättningen för att gå på intervjuer, prestera och sälja sig själv per brev eller telefon. För att ta sig ut svackan måste man få sova. Man får inte bli den som tar alla ”nattpass” bara för att man är arbetslös. Det är en mentalt krävande situation och de primära
behoven, som sömn, måste vara fyllda.

Förutom sömnbristen så upplevde jag många gånger att man inte står högst upp på arbetsgivarens önskelista när man har småbarn i förskoleålder. Alla vet hur mycket vabbande etc. den första tiden innebär. Av den anledningen väntade jag in i det längsta med att berätta  för arbetsgivare om min familjesituation. När frågan väl kom kände jag mig tvungen att snabbt påpeka att vi inte planerade fler barn, att vi hade barnvakt, var jämställda mm.

Samtidigt kan jag tycka att vi småbarnsföräldrar är de mest effektiva medarbetarna, eftersom vi har ständig tidsbrist och tvingas fokusera och effektivisera vårt arbete. Vi är också vana att hantera många uppgifter samtidigt.

Bra och mindre bra i min jobbsökningsprocess

Det bästa i min jobbsökarprocess har varit stödet från min jobbcoach. Utan den regelbundna uppföljningen hade jag lätt tappat kursen och behövt uppfinna många fler hjul själv. Framförallt hade jag inte vågat ringa de jobbsamtal som jag gjorde. Att jag hade en tydlig målbild av min nästa arbetsplats har också hjälpt mig. Även om det hände att jag vacklade och
tänkte att jag kanske borde göra något helt annat, så hittade jag alltid tillbaka till kursen eftersom jag jobbat så mycket med att inventera min kompetens och hur och var jag ville att den skulle komma till sin rätt.

Något som fungerade mindre bra var när jag under en tid fastnade i att enbart söka jobb på annonser. Jag la ner mycket tid på detta och det resulterade inte i en enda intervju. Med tanke på att jag konkurrerade med hundratals andra så var det inte konstigt. Den ensidiga fokuseringen tog både tid och energi från mig. Nu är förstås annonser också ett utmärkt sätt att söka jobb på, men den ensidiga fokuseringen gjorde att jag missade andra möjligheter.

Eftersom jag dessutom sökte i en bransch som inte annonserade i särskilt stor utsträckning så var det inte det bästa sättet för mig.

Min drivkraft

Min drivkraft är att jag är målmedveten. När jag väl har bestämt mig för något så strävar jag med envishet mot det. Jag har också en grundinställning där jag tänker att det mesta är möjligt. Eller nåja, mycket iallafall. Jag ser mig själv som en ”optimistisk realist”, vilket innebär att jag blandar drömmar och visioner med konkret planering. Jag tillåter mig själv att deppa ihop emellanåt, men jag stannar inte där, utan tar nya tag. Jag tänker att i slutändan ordnar sig allt. Jag tror att den här inställningen har hjälpt mig framåt, även när det har känts tungt.

Erfarenhet av olika sökkanaler

Platsannonser
Jag hade svårt att hitta annonser på den typen av tjänster som jag sökte. Trots det la jag under en period ner mycket tid på att svara på annonser. Min erfarenhet är att det kan vara en bra sökväg, men man får inte fastna i detta, utan söka bredare.

AF
Jag hade tyvärr ingen större hjälp därifrån. Jag upplevde att alla obligatoriska möten och blanketter tog mycket tid och var ganska obegripliga många gånger.

Direktkontakt
Mycket positivt och samtidigt väldigt krävande. Helt enkelt det som kostade mest, men gav den bästa utdelningen. Direktkontakten underlättades i de fall som jag fått tipset på namn att kontakta av någon jag kände.

Sociala medier
Mycket viktigt. Via facebook kunde jag lätt boka luncher och stämma av med folk på ett enkelt sätt. Jag kunde kasta ut ett kravlöst nät och se om personen nappade. Linked in var också guld värt. Jag arbetade på mitt CV där och använde kontakterna på samma sätt som på facebook.

Kontaktnät
Jag gjorde olika listor över mitt kontaktnät och bokade in möten och luncher med folk. Däremot var det svårt att vara jobbfokuserad när man inte setts på länge och hade mycket annat att pratas om. Ett tips till mig själv hade varit att tydligare klargöra syftet med mötet och även kommunicera det till den jag träffade. Inte helt lätt dock. Ett annat tips hade varit att tänka långsiktigt när et gäller kontakterna. De kanske inte har jobbtips just nu, men längre fram kan det dyka upp något.

Rekryteringskonsulter
Jag träffade en rekryteringskonsulent och hade ett bra möte. Det här är ett spår jag tror mycket på. Hade jag inte fått jobb så hade jag satsat ännu hårdare på att få till möten med rekryteringskonsulter. Jag upplevde dock att de flesta inte ville träffa arbetssökande för förutsättningslösa möten. Men jag misstänker att de kan göra undantag. Telefonsamtal skadar i alla fall inte. En av mina kontakter kände en rekryterare och det var förstås ett bra tips.

Referenser

Jag valde ut några olika personer som referenser, främst tidigare kollegor. Jag var noga med att hålla kontakten med dessa, t ex genom luncher, facebookkontakt osv. Det kändes viktigt att de var uppdaterade på de jobb jag sökte och på min kompetens. Innan och efter en intervju ringde jag alltid mina referenser och berättade hur det gått.

Intervjuerna

Jag kom tyvärr inte på så många intervjuer. Men på de två intervjuer jag var på så förberedde jag mig genom att läsa på hemsidan och fundera på de vanligaste frågorna. På min första intervju blev jag intervjuad av tre personer (linjechef, HR-ansvarig och möjlig kollega) vilket jag var helt oförberedd på. Lärdomen till nästa gång var att fråga innan hur intervjun kommer att gå till, hur många som är med etc. Jag blev ganska ställd och glömde till exempel bort namnet på en person. Jag hade heller inte förberett tillräckligt med frågor att ställa till dem. Också det en stor lärdom.

Min andra intervju gick betydligt bättre och jag frågade innan vilka som skulle vara med, var vi skulle vara etc. Jag hade med mig en anteckningsbok och jag lyfte fokus från mig själv till dem, genom frågor om tjänsten och arbetsplatsen.

Slutsatsen är att ju fler intervjuer man får gå på, desto bättre blir man. Får man inte komma på riktiga intervjuer kan man försöka öva på annat sätt. Jag var bland annat på en övningsintervju där jag fick respons efteråt. Det gav mig otroligt mycket lärdom och insikt.

Lärdomar

Den största lärdomen fick jag under den perioden som jag fastnade vid att enbart söka jobb på annonser. Jag förstod vikten av att jobba på flera plan samtidigt, kontakter, annonser, rekryteringsföretag och direktkontakt med företagen. Kanske funkar någon eller några av delarna extra bra för en person och då kan man lägga extra tyngd där. För min del var det som gav bäst resultat en kombination av kontaktnät och direktkontakt med företagen.

Att ta hand om sig själv under den här perioden. Att acceptera att det är en tuff tid, trots att man i andras ögon är ”ledig” hela tiden. Jag tror det är jätteviktigt att göra sånt som ger en energi, i mitt fall att träna, träffa människor, gå ut i skogen etc. Annars är det lätt hänt att man fastnar framför datorn och deppar ihop. Man måste också unna sig att fira när delmål nås under vägens gång. Jag var lite för hård mot mig själv i det avseendet. Men när man ska ”sälja” in sig själv måste man ta hand om sig själv också. Om ingen annan uppmuntrar en så måste man göra det själv.

Så fick jag mitt nya jobb

Efter min kompetensinventering hade jag några favoritarbetsplatser som jag riktade in mig på. Jag bearbetade dessa arbetsplatser från många håll. Kände jag någon som jobbade där? Eller kände jag någon som kände någon? Jag ringde några personer i olika befattningar och ställde frågor om deras tjänster och arbetsplatsen.

Jag var noga med att tonen var kravlös och att det enbart handlade om nyfikenhet. Jag passade på att berätta kort om mig själv (mitt hisstal) när tillfälle gavs och tackade så mycket för samtalet. Jag frågade också om det fanns fler personer jag kunde prata med.

När min drömarbetsplats ordnade ett öppet seminarium gick jag dit och vid tillfälle passade jag på att prata med seminarieledaren. Efteråt mejlade jag henne och tackade för ett trevligt seminarium och passade på att nämna att jag var intresserad av att arbeta där om ett behov skulle uppstå. Jag skickade även en spontanansökan till personalansvarig. Efter alla intervjusamtal jag gjort visste jag ganska väl vilken sorts kompetens de sökte, vilket hjälpte mig när jag skrev brevet.

Efter cirka en månad fick jag ett mejl från områdeschefen om att de var intresserade av att träffa mig för en intervju. De hade behov av att anställa, men hade ännu inte gått ut med annons. Intervjun gick bra, allt kändes väldigt informellt. Efter all kontakt som jag redan haft med dem kändes det som om både de och jag redan visste en hel del om varandra. Cirka en vecka efter intervjun fick jag ett positivt besked per telefon. Det var oerhörd lycka och en
känsla av lättnad.

Jag började mitt nya jobb en vecka tidigare än mitt hemliga datum. Lite svinn får man räkna med i universum… 😉